Blä! Asså jag måste skaffa bättre självkänsla... Jag MÅSTE!

Jag har en illusion, illusionen är att jag TROR att jag älskar mig själv. Jag tror att jag är störst, bäst och vackrast! Men så fort jag är bland andra människor, så faller allt det. Jag följer skådespelerskor som jag tycker är fula eller har skavanker, osv... bara för att peppa mig själv. De ser ut så där men ändå kan de göra alla dessa filmer. Då borde jag också kunna det.
Rädslan hindrar mig ofta. Men jag åkte faktiskt till Hollywood och stod på scenen framför kanske 100 personer, fastän jag har scenskräck. Jag blev validerad. Jag kom till semi-final och fick 3-4 agenter/managers på fall. Men det spelar ingen roll, det hjälper inte ett dugg.
Plus, att det är omöjligt att ta sig till USA på kort varsel eller på några månaders framförhållning. Om inte jag får jobb där och arbetsgivarna vågar satsa på mig. Men det gör de oftast inte. Här i Sverige kommer jag ingenstans. Svenska filmskapare är så jäkla BS! Plus att allt är hundra gånger svårare i Sverige, eftersom ingen vågar satsa på en.
Enda gången jag kommit vidare på en riktig audition var Andra Avenyn, innan den hade startat, jag var ju med från första avsnittet. Men slutade efter ca 1 år. Kan fatta nu i efterhand varför de tog in mig, de var ju inte precis talangfulla skådisar i serien överhuvudtaget. Förutom Alicia Vikander, men det var en lyckostöt för SVT's del, hon hade inte gjort något tidigare, såklart hon tog jobbet.
I slutändan, är Upp till Kamp den bästa produktionen, min allra första. Och... "The first cut is the deepest" såklart. Var så depp, när den var över. Plus att Sverrir Gudnason var ju så himla snäll. Alla var underbara på den produktion. Det var bara kärleken till filmen som existerade.

Skräck-tips: Frozen(2010)

En udda skräckupplevelse. Och att de fått denna idén att funka genom en hel film, är fantastiskt. 
Tre vänner fastnar i skid-liften, många meter över marken. Det är kallt, och 5 dagar tills någon kommer tillbaka till skid-resortet. Kommer de överleva?
Ja, det är kända skådisar med i den, som Shawn Ashmore, Kevin Zegers och Emma Bell.
Kritiker sa att det var dåligt skådespeleri, men jag tyckte de var flera scener där de verkligen reagerade som de hade gjort i verkligheten. Man kände det verkligen.
Minnesvärt citat: Det var ett tag sedan jag såg den men det påverkade mig när Parker berättar att hon lämnat sin hund inlåst hemma i lägenheten, och hon kommer inte komma hem för att ge den mat eller rasta. Så kommer hunden tro att den är övergiven, och tillslut dö. Jättesorgligt :/ 
Annars är det väl också "No one knows we're up here!"
Förvänta er inte världens bästa skräckfilm, utan se den här ni vill se något annorlunda...

Ironiskt att min celeb-crush är tsm med den som liknar mig mest...

Jag liknar Phoebe Tonkin läskigt mycket, och nej, jag tycker inte hon är snygg alls, så det har inte med arrogans att göra, eller att jag skulle vara självgod.


Det ironiska är att jag fick precis veta att hon är tillsammans med min nuvarande celebrity-crush, Thomas McDonell. Vet inte om det är sant, men det är ändå helt sjukt.
Och en helt annan sak, angående Phoebe Tonkin som spelar bad girl "Faye" i The Secret Circle. Eftersom vi är så lika lika och Faye egentligen inte är ond men vill gärna vara det. Jag skulle kunna spela hennes syster som kommer till stan, och låtsas vara god men egentligen är ond, for real. Ska säga det till min manager i LA, han kan försöka fixa det. Vore awesome!
Reviresco - Rock n Roll livet i Hollywood Personligt
Jubileumsregattan.se Superblogs Bloggparaden