Jag är kär i denne killen asså......

Det här är Johnny Depp's efterträdare. Han är det nya tillskottet i filmvärlden, hittills okänd men fick huvudrollen i Disney-filmen Prom (2011), jag har bifogat stream-länken till den filmen här på bloggen i ett tidigare inlägg. Han GÖR den filmen. Nu spelar han in Dark Shadows med Johnny Depp - ja, de delar samma roll i filmen. Undrar varför? :S
Hans namn är Thomas McDonell, född 1986. Svårt att säga vem som var snyggast om man jämför med Johnny Depp i samma ålder. Han har precis fått rollen som Johnny Depp's yngre jag i nästa Tim Burton-film "Dark Shadows", så ja - han har nog en lysande karriär framför sig nu.
Johnny Depp är fortfarande kungen såklart, men här har vi en yngre version för oss som kanske inte vill dregla över en man som börjar närma sig 50 nu. Den här generationen behöver en egen Johnny Depp, right? :P
Synd bara att både Thomas och Johnny klipper håret för Dark Shadows... men jag tror det blir bra ändå. Men tydligen skulle Johnny bli riktigt ful i rollen, återigen (har sett några få bilder bara). Det är väl en balansgång. Ya can't be pretty all da time!


I LOVE HIM! Från mig till Thomas McDonell:



LMFAO!! xD




Lamia: "Äkta Blod Rinner Långsamt" Kapitel 7:

Det är i detta kapitlet boken börjar bli riktigt bra...

Kapitel 7, "Udda vampyrer"

Vampyrer säger inte mycket. De säger egentligen ingenting som inte är nödvändigt. Under jakt – inte ett ord.
När de umgås – inte ett ord.
Kanske låter detta som ett tråkigt sätt att leva, men vampyrer vet så mycket mer än vad människor gör. De har förstått att det är ett otroligt slöseri att säga saker som Vad gör du? när det är tydligt vad personen gör framför ögonen på en. Det som vampyrerna oftast säger är något i stil med HejJa, Nej, Det är dags, eller Solen har gått upp.
Det är så normala vampyrer talar… Tilda var inte en normal vampyr, det visste alla. Vad de inte visste var att det fanns någon mycket mindre normal än Tilda, av vampyrerna i deras egna släkte.

”Olav?”, sade Tilda, även om hon satt bredvid honom.
Han tittade bara upp, och hon tog det som ett svar.
”Var är Maria?”, undrade hon.
”Borta!”
”Var är hon?”
”I England.”
”Vad gör hon då? Hon är ju fortfarande ung.”
”Det finns olika slags vampyrer. Man blir rättad efter det elementet man levde i som människa. Eld, Luft, Vatten, Jord… Luftvampyrer får kraft av vinden, Vattenvampyrer får kraft av vatten. De minst farliga är jordvampyrerna, vi har egentligen ingen speciell kraft. Vi kan bara läsa tankar.”
Vi?”
”Jag är en jordvampyr, och jag skapar bara jordvampyrer.”
”Varför?”
”Det är ingen armé jag försöker skapa, Matilda, det är en familj. Det är allt jag vill ha.”
”Jaha”, Tilda log.
”Eldvampyrer är de farligaste. De kan manipulera elden, och inte bara den fysiska elden. Utan också elden i människor – passionen... dit jag vill komma är att Maria skulle ha blivit en jordvampyr som alla oss andra, men hon var redan död när jag drack hennes blod och skapade henne. Något hände som jag inte visste kunde hända…”
”Vad hände?”, viskade Tilda oroat.
”Hon – ”, han stannade för att svälja. ”Det finns egentligen fem element efter de fem uddarna på ett pentagram. Den som pekar uppåt – eller nedåt – står för Anden... Maria är en andevampyr. Hon blev vackrare, smartare, starkare än någon vampyr jag någonsin hört talas om. Även mig. Hon har alla elementens krafter till sin fördel. Hon är en vampyr fast... hundra gånger mer.”
”Så med andra ord en supervampyr?”
”Mer av en extremvampyr.”
”Och hon är vackrare än mig?”
Olav satte sin hand på Tildas kind.
”Ingen är vackrare än min älskade Matilda.”
Sedan vände han sig om och försvann snabbare än ett ögonblick.
I den andan knackade det på dörren. Solen hade nästan gått helt upp.
Tilda skuttade fram till dörren i hopp om att det var en människa hon kunde dricka, även om det var en mycket osannolik verklighet.
Hon öppnade och där stod Anton.
”Jag börjar bli trött på att det bara är vampyrer som kommer in genom den här dörren.”
”Släpp in mig. Solen är på väg upp.”
”Jag trodde inte att det var någon fara?”
”Kolla här!”
Anton sträckte ut sitt pekfinger i solljuset en bit fram. Hans finger smulades sönder och försvann på en halv sekund.
Tilda stirrade, i chock och förundran. Hon drog in honom, snabbt, och stängde dörren. Båda kollade på hans finger när det långsamt började växa tillbaka igen. De var båda imponerade.
”Tur att jag skapade dig. För annars hade jag aldrig fått veta dessa saker om oss”, sade hon.
”Jag kom för att berätta att Ivar har en dejt ikväll... med en människa.”
”Hur snabb är han egentligen?”
”Tydligen så är det något med honom som tjejer avgudar.”
”Kvinnor har alltid älskat vampyrer även om de inte vill erkänna det.”
”Igår upptäckte jag något i honom... Han kan få folk att älska honom.”
”Va?! Vad menar du…”, hennes ögon började gunga fram och tillbaka när hon tänkte hårt. ”När var han född?”
”Va? Uh… den 2 augusti, tror jag. Du vet att jag kan höra hans tankar, va? Allting är bara asballt just nu.”
”Han är eld, då.”
”Ja, kanske det. Men vad har det med saken att – ”
”Skit! Han är en eldvampyr. Olav kommer att döda mig. Mitt liv är över nu. Adjö.”
”Va? Men han ville bara att du skulle följa med på en middag med hans människa.”
”Jag? Varför det?”
”Du är ju, efter allt, hans mamma.”
Tilda log smickrat.
”Och ni tror inte att jag kommer dricka henne då?”
”Nej, ni ska vara på en offentlig restaurang.”
”Vilken?”
”Jag vet att du kan läsa mina tankar”, sade Anton och gick in i ett annat rum.
Tilda visste inte själv att hon kunde läsa tankar. Hon hade alltid gjort det utan att ha vetat om det. Nu förstod hon. Så tryckte hon ihop sina ögonlock och försökte höra Antons tankar. Hon upptäckte med en gång hur enkelt det var, det var nog svårare att stänga av förmågan än att börja använda den.
”Han har flyttat in hos henne och det var där du och Ivar höll till alla de gånger ni försvann ifrån mig”, berättade hon efter att ha läst hans tankar.
”Tänkte jag allt det där?”, svarade han och tänkte efter. ”Hm, det var inte meningen att du skulle höra det.”
”Du och Ivar är de sämsta vampyrerna som någonsin skådats.”

Senare, på restaurangen, gick allting så bra det hade kunnat för att vara en middag med två vampyrer - som låtsas vara människor - och en nervös människa, som inte alls ville vara där hon var, Mimmi.
Det var då Ivar påstod att han skulle på toaletten och lämnade bordet, som Tilda började bete sig lite mer som sig själv, men tvärtom vad en människa tycker är normalt. Hon började äta upp Mimmi med sina ögon, och tog tag i hennes hand för att beundra dem.
”Du har mycket vackra händer, Mih-Mih”, viskade Tilda till henne utan att vara kapabel att uttala hennes namn rätt.
”Mimmi”, rättade Mimmi. ”… och tack.”
Tilda böjde sig ner mot handen som om hon skulle kyssa den, men istället stack hon ut tungan och slickade över hela baksidan av den istället. Mimmi ryckte tillbaka sin hand snabbt och såg chockat på henne. Medan hon började torka av sig Tildas saliv kom Ivar tillbaka.
”Hur går det?”, undrade han och log.
”Jo, jag slog just på charmen”, svarade Tilda. Mimmi bara skrattade osäkert.
”Attans!”, utbrast Ivar. ”Jag måste gå på toaletten igen, jag kommer tillbaka om en minut.”
Han försvann igen. Tilda började skratta sitt mest psykopatiska skratt. Mimmi kände sig i ytterst obehag, och det var så hon var dömd till att känna hela den kvällen.

December, 1919. Anneberg.
Emma var en alldeles egen vampyr, det var säkert, men hon var även udda som en människa. Den 12 januari 1914 satte hennes familj in henne på mentalsjukhus, för hennes fascination och besatthet av ögon.
Hon sade sig se folks själar igenom ögonen och hon studerade sina egna hela dagarna framför spegeln. Till slut började hon prata underligt och sade saker som att hon såg att den personen var ond och den andra var djupt deprimerad.
Hennes familj klarade inte längre av henne och skickade bort henne till ett barnhem. Hon var då 15 år, och barnhemmet i sig skickade henne vidare till ett mentalsjukhus i närheten redan dagen efter hennes ankomst.
Tiden gick och i december 1919 besökte en polisman henne angående en massaker som hade hänt i hennes barndomshem några dagar tidigare.
Hon kom från en av de rikare familjerna och de brukade nämligen ha fina fester med mycket folk bjudna. Så kom den dagen då de hade en fest som ingen lämnade. Någon hade kontaktat polisen över oljud och skrik kommande ifrån huset.
Polisen kom dit och fann 20 personer, i alla åldrar, mördade runt om i hela huset. De enda överlevarna var hennes familj som bestod av hennes mamma, pappa och två yngre bröder, på 15 och 17 år.
Hennes föräldrar var de skyldiga. De hade tröttnat på sina vänner och planerade att göra sig av med dem en gång för alla. Sedan hade de tänkt fly landet för att börja om på nytt. Trots att de var oskyldiga så dömdes de två bröderna till dödsstraff, av byn, tillsammans med föräldrarna.
När inspektören mötte Emma berättade han historien och sade att även hon var skyldig, och skulle bestraffas med döden samtidigt som familjen.
Han skulle hämta upp henne igen efter två dygn.
Natten innan hon skulle föras till avrättningsplatsen hade hon bestämt sig för att ta självmord. Hon visste att hon hade makten över sin egen själ, kropp och sitt eget liv. Det var hennes ägodel, och ingen annan än hon själv skulle ta det ifrån henne.
Det var då Olav kom på besök. Han hade redan följt hennes liv sedan oktober, samma år, och hörde hennes tankar om allt som skulle hända. Han tog sig in i mentalsjukhuset – på den tiden var det inte så svårt att ta sig in – och charmade henne genom att tro på hennes förmåga, och berätta att han skulle rädda henne och ta henne till en bättre värld. Han övertalade henne att inte ta sitt liv, och hon lydde honom.

Nästa dag tog de henne till avrättningsplatsen. Där mötte hon sin familj för första gången på fem år.
”Mor”, sade hon med lättnad och kramade sin mamma.
”Vi har inte tid med att kramas nu, min dotter”, svarade mamman.
Pappan log åt hela sin familj och sade:
”Kramas kan vi göra i himlen… Det är där vi kommer att mötas igen, mycket snart.”
Bröderna stod med sina ansikten riktade mot marken, de grät, var livrädda och ingen var där för att ge dem tröst.
Så kom en äldre, ståtlig man med mungiporna neråt fram till familjen och sade, hatiskt:
”Ni ska då inte till någon himmel, inte. Inte en enda av er.”
Pojkarna grät ännu mer, de såg ut att sprängas av skräck.
”Först kvinnan, sedan går mannen. Efter det deras söner. Allra sist tar vi deras dåre till dotter. Det blir hängning”, fortsatte mannen oaktat.
Mamman och pappan gick tyst upp, tog deras straff medan deras barn grät. När de drog upp sönerna för att hänga dem samtidigt så skrek de. De skrek så att det stack till hårt i Emmas bröst. Hennes småbröder blev slaktade framför ögonen på henne och de skrek i tårar. Hon försökte hålla smärtan borta, och blunda, för snart skulle det vara över. De skulle få vara i himlen, i frid och smärtfrihet.
Hon höll för öronen och hade ögonen hårt stängda i den stunden som de dog.
Det var värst när Emma skulle hängas, hon var den sista och hade precis sett hela sin familj dö brutalt. Hon hade, också, hela tiden trott att hon skulle räddas av sin vite riddare, Olav. Han tycktes inte komma, så hon blev mer och mer rädd för vart och ett av stegen hon tvingades ta fram till snaran. Hon var till och med räddare än sina bröder.
Hon skrek av rädslan för att dö och hon visste vilken panik hon skulle känna när hon ströps. Hon var så rädd att luften hade gått ur henne redan innan de lade snaran runt hennes hals. Rädslan inom henne var så stark att hela hennes inre förändrades. Om hon hade klarat sig och levt efter det hade hon fått det som kallas posttraumatisk stress, och hade blivit mycket mer mentalsjuk än hon redan var. Hon hade helt enkelt blivit mentalt störd istället.
Men så kom Olav när de satte repet runt hennes hals... Hon såg honom inte, men han slog ner de människorna runt om med ett enda slag mot någon punkt på deras kroppar som fick dem att falla med en gång. Den högre mannen hann att ta tag i Emma och sätta en pistol mot hennes tinning. Sedan sade han till Olav:
”Jag vet vad du är! Och vad du än gör nu så kommer den här flickan att dö idag. Uppfattat?”
”Ja”, svarade Olav argt. Han flög på Emma snabbt som blixten och drack ur hennes handled på två sekunder. Han tittade upp på den chockade mannen. ”… men på mitt sätt!”
Sedan slog Olav till honom hårt på halsen och mannen dog på spurten. Efter det gav han sin handled till Emma, och hon drack. Hon gick igenom processen, hon åldrades inte eftersom hon ändå hade dött om han inte hade kommit, så hon blev snabbt till en vampyr.
Eftersom att människor alltid kallat mentalsjuka för sjuka, så tror man ju att sjukdom läker sig och försvinner när man blir till en vampyr. Alla sjukdomar ska försvinna på sekunder när en vampyr blir till. Men sanning är att en mentalsjukdom inte är en sjukdom alls, utan bara en annorlunda personlighet. Därför kunde den inte läkas bort när man blev till en vampyr, så Emma fick den posttraumatiska stress sjukdomen fast i ett mer vampyriskt format – alltså mycket, mycket värre.

Emma bor nu – i sin egna, lilla värld – i huset på läroverksgatan.

Reviresco - Rock n Roll livet i Hollywood Personligt
Jubileumsregattan.se Superblogs Bloggparaden